Efter en sommar med SAU - "Unga visar vägen i ledarskap"

Vi vet ungefär hur det ska se ut och fungera. Och så utbildar vi och fortbildar vi varandra för att på bästa sätt forma ett ledarskap som ser ut på det sätt vi tror att Gud avsett det. 

Men tänk om våra föreställningar om ledarskap inte rymmer hela sanningen? Tänk om det finns andra uttryckssätt än de vi verifierat och systematiserat? Och tänk om de mest fantastiska ledarna är de som inte tror sig vara vare sig fantastiska eller särskilt mycket till ledare? Tänk om en av våra viktigaste uppgifter som etablerade ledare är att se och erkänna de ledare som växer fram, mer än att försöka skapa dem?

Vi har en sommar bakom oss med många läger och arrangemang. Det finns mycket att säga om det, men det finns en sak som fullständigt överskuggar allt annat - de unga ledarna. Vi har under sommaren fått se hur människor ur en generation som vi trodde var bortskämd och egoistisk visar sig vara raka motsatsen, generös och utgivande. Vi har sett Jesus bli förkunnad i praktisk handling och i attityder gentemot ungdomar på ett sätt som gör oss både inspirerade och fascinerade.

Det har ställt mycket av våra föreställningar om ledarskap på ända. Vi som trodde oss veta hur kristet ledarskap ska se ut har tvingats erkänna att vi har mycket kvar att lära. Det är en glädje att tvingas erkänna att vår föreställning om kristet ledarskap var alldeles för snäv och exkluderande, och att de som lärt oss mer av vem och hurdan Gud är, är unga människor.

Några av dem är i dag anställda ungdomsledare, men det stora flertalet är ideella. De tillhör den skara människor som betalar för att finnas med på våra läger.

Hos oss väcks det motstridiga känslor av hopp och bävan inför denna nyupptäckta verklighet.

Vi känner hopp:

För att det kommer fram unga människor som är så mycket mer Kristuslika än vad de själva anar.

Över ledare som älskar sina tonåringar och som inte är så kyrkligt indoktrinerade att de skulle tänka i termer av herdar och får, fast det är precis vad det handlar om.

Över att om det är dessa personer som kommer forma framtidens församling så längtar vi till framtiden.

Samtidigt rannsakar vi oss själva och tvingas ställa frågan - har vi, och många med oss, tagit patent på hur Kristuslikhet ska se ut, var och när den ska dyka upp och vilka som har den?

Har vi format en bild av ledarskap som är så professionaliserad att den oförfalskade kärleken till den jag är satt att leda glömts bort i metoder och strukturer? Och, värst av allt - har vi, och många med oss, format en bild av församlingen som mer står i vägen än främjar det som håller på att hända?

Det vi sett denna sommar får oss att vilja säga: ”Vi tror.” Det vi ser av våra egna föreställningar om hur det ska vara får oss att vilja säga: ”Hjälp vår otro.”

Vi möter ständigt frågan om hur vi ska nå de unga vuxna, eftersom många upplever att det är en av församlingarnas största utmaningar. Vi tycker också frågan är viktig, men tänk om det är så att de unga inte är ett problem att lösa? Tänk om det snarare är så att de kan visa oss vägen framåt? Vi vill tro det.

Frågan är om vi kan se det. Kan vi skapa former för att ta tillvara på det som redan sker?

Kan vi tillsammans, över kyrko- och samfundsgränser, erbjuda generösa miljöer där unga vuxna blir stöttade, uppmuntrade, utmanade och sedda? Här blir frågan också betydligt större än bara en fråga om ledarskap. Det handlar om en hel generation som gått genom vårt barn- och ungdomsarbete och som nu behöver få hitta en identitet och ett sammanhang i våra församlingar.

Frågan kommer tillbaka till våra etablerade sammanhang. Inser vi att vi har mycket att lära, och att våra lärare många gånger kommer ”underifrån”? Är vi beredda att sluta berätta hur det ska vara och istället sätta oss ner och lyssna? Vi tror på en växelverkan mellan att tala och lyssna. Vi behöver fortsatt fäder och mödrar i tron som delar med sig av sin tro och sina erfarenheter. Det vore förödande att beröva unga människor den erfarenheten. Samtidigt vill vi tro att de unga människor som ibland tenderar att bli ett problem vi måste lösa istället är de männi­skor som har möjligheten att leda oss vidare.

Vill och vågar vi se de yngre växa förbi oss och visa oss vägen?