Lokal närvaro ger djupa relationer

Sedan 1989 har församlingen mer än dubblerat sitt medlemsantal. Nu finns här 104 medlemmar. Trenden att fler och fler lämnar de små sammanhangen stämmer alltså inte här. När många andra församlingar avvecklas renoverar man och skapar nya lokaler i missionshuset i Älgabäcksryd. I församlingen finns det idag runt 55 barn under 15 år.

Nisse Andersson är församlingens ordförande och han bjuder på kaffe och hembakt. Till vardags är Nisse lantbrevbärare men har semester just nu. Den nyuppsatta gärdsgården runt hans hus vittnar om vilken typ av semester han har. Vi sitter i församlingssalen tillsammans med församlingens pastor, Bernth Antonsson, som arbetat i församlingen i åtta år. Samtalet går från politik, via kommunala satsningar i landsbygden innan vi slutligen kommer till församlingens roll i Sverige idag i allmänhet och i Älgabäcksryd i synnerhet.

Nisse betonar vikten av det lilla lokala samhällets kraft, det passar honom, menar han. Själv bor han med sin fru på släktgården, ett stenkast från missionshuset. Här är barnen uppvuxna. Han försöker förklara sin kärlek till landsbygden och de små sammanhangen och det går inte att missta sig på att han brinner för bygden.

-Min horiston är inte så lång – men jag varit i England någon gång, skrattar Nisse.

Om man kommer som ny till Älgabäcksryds missionsförsamling, vilken känsla ska man mötas av?

-De kommer nog hit och känner sig välkomna tror jag… men bygden har ju ändrat sig. Nu ser vi klart och tydligt här att det finns fler och fler som inte har någon kyrklig anknytning. De når vi bara genom personliga kontakter, säger Nisse.

Men hur når man egentligen ut med det kristna budskapet till en många gånger splittrad och stressad omvärld?

-Vi vill vara en lokal församling, för vår bygd, säger Nisse Andersson bestämt. Vi vill vara med och utveckla och forma den miljö vi lever i. Men församlingen får inte bli en isolerad ö.

-Vi har sagt det från början, vi annonserar aldrig, vi delar papper ut i brevlådorna. Vi driver inte verksamhet för att locka folk från Jönköping, säger Bernth Antonsson.

Engagemanget för bygden går tvärs igenom samhällsklasser och trosuppfattningar. När kommunen ville lägga ned skolan i Ödestugu bildades ett sockenråd i Ödestugu. Där är  många från församlingen engagerade och hjälper till.

-En tjänsteman i kommunen sa till mig; ”Bara så du vet det… det kommer inte bli ett tak till i Ödestugu” Nu har vi både en sporthall och ett bibliotek i Ödestugu, konstaterar Nisse.

Älgabäcksrydsförsamlingen är inte de stora ordens och de stora möteskampanjernas församling. Istället har man valt att arbeta lokalt med mycket praktisk verksamhet. Man vill vara lyhörd och leva nära sina medmänniskor. Det avspeglar sig i att församlingen har en stor mängd aktiviteter och verksamheter för unga och gamla och har blivit, ja om inte bygdens hjärta, så i vilket fall en betydelsefull del.

Missionshuset har fått lite av den rollen som många av Svenska Kyrkans församlingshem har på landet. Folk firar födelsedagar, bröllop och andra högtider i missionshuset. Församlingen brukar servera julbord, LRF har sina möten här och älgjaktslagen träffas i missionshuset. En plats där man kan bygga personliga relationer och få människor att upptäcka vad Jesus har att erbjuda.

-Det var någon som sa till mig, ”det är bra att vi är här, för då svärs det inte då fasligt” säger Nisse och skrattar.

-Ja, detta är bygdens samlingssal. Man är van att gå hit, säger Bernth.

När man väl skapat förtroenden är det lättare att komma in på livsfrågorna.

-Det är inte botbänken som är det viktiga utan det är matskålen! Kom hit och ät, så växer du! säger Bernth när han försöker beskriva församlingens inställning.

Samtidigt är både Bernth och Nisse noga med att poängtera att det inte bara får bli verksamhet för verksamhetens skull. Men vad skulle hända om man lade ned all verksamhet. Vad finns kvar då? Nisse förklarar hur han ser församlingstanken:

-Vår uppgift är att tjäna. Jag kan inte själv omvända människor men vi kan skapa en miljö där människor kan växa. Om man skulle lägga ned verksamheten… det är ju som att säga att man skulle lägga ned familjen… ja, du hör ju hur dumt det låter… när man har en gemenskap som församlingen, den består ju av de människor som vill vara med där. Vad är familjen syfte? Jo, det är ju för att stötta och uppmuntra varandra, man ska ju vägleda varandra och man möts till gemenskap. Man har fest och sorger tillsammans. Men det blir ju en organisation, för att det är vårt torftiga försök på nåt sätt att omvandla församlingens mening till en fungerande gemenskap. All organisation måste ju underordna sig syftet att vara en kristen gemenskap.

-Man hör ju att människor är verksamhetströtta. Och det har jag ju förståelse för, men man kan väl bli trött på jobbet? Man kan väl bli trött i en familj? Församlingen är väl inget annorlunda än något annat? Det som skiljer är ju tron på Jesus Kristus och där får ju varje människa fråga sig, vad innebär det för mig? menar Nisse.

-Så kan man väl säga att den här gemenskapstanken, den är ju verkligen inte bara begränsad till församlingen, utan den sträcker sig ju ut utanför, vi vill ju vara en gemenskap för bygdens invånare, inte bara våra egna medlemmar, även om vi vill att fler ska bli medlemmar, säger Bernth.

Församlingen har haft både Alpha och Beta-kurser. Där har deltagarna fått smaka på vad kristen tro innebär och har kunnat ställa sina frågor.

-När vi gått vidare från Alpha och Beta har vi velat behålla gruppen, för har varit väldigt bra grupper, med alla åldrar, som inte kommit hit tidigare, säger Nisse.

-Den första gruppen vi hade var på 25 personer och då var det nog en tredjedel som inte var med i församlingen, säger Bernth.

Församlingen har fortsatt med ett eget upplägg med kvällar man kallat ”Brännande frågor” dit man bjudit in traktens folk och det har upplevts positivt bland deltagarna. Men trots att församlingen går mot strömmen och faktiskt ökar sitt medlemsantal önskar sig Nisse mer.

-Ja, det minns jag att du sa Bernth, för några år sedan, ”vi kommer snart vara hundra”, men det vågade jag inte tro då. Och nu, jag vågar inte tro att vi ska växa ännu mer… skrattar Nisse.

-Vi ser församlingen som en växtplats istället för en plats för dramatisk omvändelse. Jag tror att många har en liten tro som man kan få att växa, säger Bernth.

Men det finns mycket mer att göra för att församlingen ska kunna bli den ultimata växtplatsen samtidigt konstaterar Nisse;

-Hade pingströrelsens barn från 1940-talet och framåt följt med sina föräldrar in i församlingen så hade man varit mer än en miljon medlemmar idag!

-Jag vill ju lägga betoningen på att vi ska bidra med det vi kan, och framförallt gäller det ju barn- och ungdomsarbetet. Nu i höst kommer vi ha barnsliga gudstjänster! Det kommer bli ytterligare en nivå, vi har Ung Tro-gudstjänst men nu kommer vi att satsa även på de mindre barnen en gång i månaden, säger Nisse.

Man märker att Nisse har tusen idéer om hur församlingen ska utvecklas. Men han är även mån om att som ordförande gäller det att ibland stå tillbaka och inte driva för hårt.

-Man ska växa som hel människa, ande, kropp och själ. Kan vi se varje möte med varje människa. Har vi en scoutpatrull-ledare här så når ju inte bara den personen barnen utan sänder ju signaler rakt in i familjen, säger Nisse.

Åter igen kommer Nisse in på vikten av de små sammanhangen, att gräva där man står. Han menar att man inom kristenheten kan tendera till att hela tiden få kickar och greppa över alltför stora delar

-I vår strävan att nå ut till alla, alla hela tiden. Då kanske vi tappar det lilla perspektivet…

På väg från Älgabäcksryds missionshus tar vi vägen genom Ödestugu och ut till motorvägen till Jönköping. Ett hundratal meter från missionshuset står två äldre damer vid vägkanten utanför grinden till ett vitt hus med gröna knutar.

Gunnel Ståhl och Wivi Engholm har under många år varit engagerade i församlingens arbete.

-Kan du bara stanna till här så att jag får säga ett par ord, säger Bernth.

Det visar sig att de två damerna, Gunnel Ståhl och Wivi Engholm, har varit engagerade i församlingen i många år. De skiner upp när de ser att det är pastor Bernth som stannar till för att hälsa.

Jag lämnar Älgabäcksryd med insikten om att en till synes glest befolkad bygd kan sjuda av liv och kraft under ytan och att Älgabäcksryds missionsförsamling kommit en bra bit på resan mot att attrahera dagens människor genom enkel och praktiskt tillämpad vardagstro. Nära sina medmänniskor.

Fotnot: Alpha och Beta-kurser är kurser i kristen tro som följer en fast kursplan och där man träffas, delar en måltid, hör ett föredrag och sedan samtalar om det man hört.

Not. Ungdomspastor Marie-Louise Alsäter kommer ta över som pastor för församlingen i samband med att Bernth från den 1 augusti går vidare som församlingskonsulent inom Alliansmissionen.