Det inger respekt. Ett rum fyllt av människor med erfarenheter de flesta inte vågar drömma om. Människor som gjort uppoffringar du och jag drar oss för i det längsta. Där sitter en man som varit med och utformat det statliga sjukvårdssystemet i Sydafrika. Nära honom sitter någon som har träffat kungar och premiärministrar. På ytan är de vanliga svenska pensionärer. Men de bär på enorma skatter i form av upplevelser och livsöden. Jag känner stor respekt.
En solig eftermiddag i oktober samlas runt 80 pensionerade missionsarbetare i Bodafors. Både missionärer och pastorer har fått inbjudan, och många ögon lyser när de får mötas och dela minnen.
- Man känner en särskilt stark gemenskap med de som arbetat i samma land, de banden är starkare än syskonband, berättar Evert Nilsson.
Han har levt i 90 år, 52 av dem i Sydafrika. 1962 var Evert med och startade Phumelela Bible College. Han och frun Lisa bodde, med särskilt tillstånd, mitt i ett område med svarta människor, och lärde känna deras villkor och värderingar. Som representant för SAM fick Evert också möjlighet att inverka på sydafrikanska myndigheter. Han minns bland annat hur han mitt i den mörkaste apartheidtiden fick förmedla en kristen människosyn till högt uppsatta myndighetspersoner.
Livet tog inte slut
- Jag är glad för kallelsen. Livet har varit innehållsrikt, arbetsamt och mycket välsignat, menar Evert.
Att vara missionär är en kallelse, inte ett jobb. Så när Evert 1999 kom tillbaka till Sverige fortsatte han att arbeta för Guds rike. Han reste runt och predikade, höll bibelstudier tre gånger i veckan och berättade om sitt liv i Sydafrika.
- Jag trodde att det verksamma livet var slut när jag åkte hem, säger Evert. Men det är en välsignelse att få tjäna Gud där jag är.
Trots sina 90 år har inte Evert helt gått i pension. Han har det senaste året trappat ner lite på resorna och bibelstudierna, men läser och studerar varje dag.
- Livet är inte färdigt än. Gud har uppgifter åt oss så länge vi lever.
Text: Carolina Olofsgård