Många kvinnor mötte upp på Våga Leda

1. Statistiken visar att det finns få kvinnor i ledningen för våra församlingar. Var tror du det beror på?

Det kan nog finnas många olika anledningar men en anledning tror jag är att det länge saknats kvinnliga förebilder. Att ha sett någon som gått före ger mod att själv våga. Sedan tror jag också att kvinnor generellt har lite lättare att tacka nej. Det i sin tur kan ju bero på flera olika saker, men kvinnor känner ofta att de granskas hårdare än män. En man kan komma ganska oförberedd och ”komma undan” med det medan en kvinna måste bevisa att hon är värd förtroendet. Det är lätt att de höga kraven från sig själv (och andra) gör att man hellre låter någon annan ta på sig uppgiften.

2. Du är ung och kvinna och har tagit över rollen efter en man, Stanley Sjöberg. Känner du att människor jämför er eller var rekryteringen ett naturligt steg?

I Centrumkyrkan känner jag aldrig att jag jämförs med Stanley. Stanley är Stanley och han finns ju fortfarande med i församlingen. Det faktum att vi är olika kön och olika generationer gör nog också att vi inte jämförs med varandra. När församlingen frågade mig om jag ville bli föreståndare så hade jag redan varit anställd i kyrkan i några år. De kände med andra ord redan mig och jag upplevde aldrig att jag förväntades vara någon annan än den jag är. Jag har fått mycket bra uppbackning från församlingen och jag upplever att jag behandlas med respekt från både kvinnor och män. Att jag är kvinna känns som en ”icke-fråga” i Centrumkyrkan. Jag tänker väldigt sällan på det.

3. Vad är bra att tänka på som kvinna när man söker tjänster inom ledningen inom församling?

Jag har ju aldrig sökt någon tjänst eftersom jag bara jobbat i Centrumkyrkan så här långt. Men jag tror att det är viktigt att våga se allt det som Gud har lagt ner i en och att man faktiskt har mycket att ge. Sedan är det viktigt att be om att få vara där Han vill ha en.

4. Hur ska man som församling göra för att få mer jämn fördelning på kvinnor och män i ledningen?

Jag tycker att man ska fundera på vilken typ av person man skulle behöva och sedan titta på både kvinnor och män när man söker efter rätt person. Kanske ska man be om tips från församlingsmedlemmar, och då både män och kvinnor. Det sägs ju att män oftast tipsar om andra män så om det bara finns män i en styrelse är risken stor att nästa rekrytering också blir en man. Därför är det viktigt att lyssna in hela församlingen. Sedan tror jag att det är viktigt att man rekryterar människor efter vilka gåvor de har. Det är roligare och mer motiverande att få ett uppdrag utifrån det man är bra på än utifrån motiveringen: ”Vi måste få in en kvinna”.

5. Vad har du för bakgrund?

Jag har vuxit upp inom Svenska Alliansmissionen, närmare bestämt Opalkyrkan i Västra Frölunda. Efter gymnasiet gick jag Fackelbärarnas bibelskola i Canada under ett år. Därefter läste jag en treårig utbildning på universitetet till personalvetare/beteendevetare. Min plan var att arbeta med personalfrågor på något företag. Jag läste även ett år på Credoakademin i Stockholm. Under min studietid började jag gå till Centrumkyrkan i Sundbyberg. Efter ett tag lärde jag känna ungdomspastorn litegrann och han undrade om jag kunde hjälpa honom med några tonårstjejer. Så det blev början till att jag på frivilligbasis började hjälpa till med ungdomarna i kyrkan. Efter ett tag frågade de om jag kunde jobba halvtid och jag sade att det kunde jag göra under en period. Men arbetet med ungdomar var så roligt och meningsfullt att jag fortsatte att jobba i kyrkan. Jag kunde helt enkelt inte sluta. Jag började läsa teologi på Johannelunds Teologiska högskola i Uppsala samtidigt som jag jobbade som ungdomsledare. Jag sade till mig själv och till skolan att det bara var för skoj skull. Jag skulle ju inte bli pastor eller så…men det blev början till att jag sedan avskiljdes som ungdomspastor i Centrumkyrkan. Hösten 2006 fick jag frågan från församlingen om jag ville bli föreståndare. Efter en tid av bön, grubblande och tankar fram och tillbaka så tackade jag tillslut ja. Jag kände mig, väl medveten om att jag var både ung och relativt oerfaren av pastorsyrket, kallad att gå in i denna tjänst.

Hade någon sagt till mig för några år sedan att jag skulle bli pastor och föreståndare i Centrumkyrkan så hade jag nog bara skrattat. Jag har aldrig haft en tanke på det här tidigare. Men när jag ser tillbaka på mitt liv; de val jag gjort och de utbildningar jag gått så tänker jag att det kanske fanns Någon annan som hade en tanke. Vart vägen leder vet man ju aldrig. Men jag känner lite som Dag Hammarskjöld skriver: Vägen valde dig och du ska tacka.

6. Vad ville du förmedla till alla de som samlades till ”Våga leda-dagen”?

Jag pratade mycket om ledarskapet som ett träd med både krona och rötter. I vår tid är det så lätt att vilja arbeta på det som syns, det som finns ovan jord. Och lövverket kan växa sig stort och vackert, men om man inte har täckning under jord så kommer det att visa sig när stormarna kommer. Man måste ha ett bra rotsystem för att inte falla. När man är ledare så kommer det på ett eller annat sätt att blåsa ibland. Och då är det viktigt att veta vem man är och vems man är för att inte falla. Det är därför det är så viktigt att ge näring till sina rötter; genom bibelläsning och bön, retreater, goda människor att samtala med mm. De är där allting börjar. Och saken är den att när rotsystemet växer så växer också kronan av bara farten. Men det gäller att börja i rätt ände.